Britts berättelse

Jag är född i Sverige men har bott i England i 25 år av mitt vuxna liv. År 2017 flyttade jag tillbaka till Sverige. Jag har i över 35 år jobbat som regissör och lärare i teater, röst, fysisk träning och presentation. Jag har även varit skådespelare men finner största lyckan i att undervisa.

Sedan jag flyttat tillbaka till Sverige har jag på olika sätt hamnat i situationer där jag språk-tränat svenska med vuxna flyktingar. Det har inte varit min största uppgift, men jag väljer ändå att dela några berättelser från de stunderna.

Jag uppmuntrar dem att berätta om sig själva:

En man i femtio års åldern kommer från Syrien. Han berättar att hans godisbutik bombades och förklarar att det är därför han har så svårt att lära sig svenska. Han gestikulerar bomben som förstör hans butik. Han pekar på huvudet och visar att det är kaos där inne. Trauma. Jag ber honom berätta mer om butiken. Han hade byggt upp den under trettiofem års tid. Så plockar han fram sin mobil och visar mig bilder från butiken i Aleppo. Det är inte den typ av godisbutik vi har i vår svenska stad, där lösgodis i plastlådor trängs bredvid varandra.

Nej, han visar ett museum, en vacker butik, med höga hyllor av mörkt trä och vackra golv. Allt godis presenteras i olika vackra skålar, som i sig är konstverk. Vackra lock och underbara omslagspapper. Det är häpnadsväckande. Och jag gråter med honom.

Sedan pratar vi om hans familj. Han har fyra barn och två barnbarn här i Sverige. En bor hemma, en i en annan del av vår stad och två i andra svenska städer. Det går bra för barnen och han visar mig fotografier av dem i mobilen. Glada, fina ansikten! Hans fru studerar och det går bra för henne också. Han är glad och stolt över sin familj.

Resterande tiden av lektionen kämpar vi på med svenska ord och meningar.

Jag reflekterar över mitt eget liv. Jag föddes i Sverige som en bastard, en oäkting. Oönskad, hatad och psykiskt misshandlad. Materiellt hade jag det bra. Absolut inget överflöd, men i Sverige fanns det man behövde. Men ingen kärlek. Påminnelser då och då från min ensamstående mor om var jag kom ifrån. Hon dekorerade mig ibland med ett äckligt ”smeknamn” med hänvisning till hur jag hade kommit till. Det var hennes sätt att få ur sig sin smärta. Jag var hennes soptunna. Då trycket blev för stort svämmade hatet över. Och faktiskt var det så: hon hatade mig. Redan innan jag föddes. Så jag hade ju ingen chans att ens visa vem jag var, innan hon tog sitt beslut. Eftersom jag råkade bli ett barn med många talanger och stor företagsamhet blev jag krånglig för henne. Jag tror att hon beundrade vissa saker jag gjorde även om hon sällan sa det, men jag vet att jag också utgjorde ett hot. Det värsta var nog att då jag var liten beundrade jag henne. Hon var totalt oförmögen att ta till sig det. Hon hade blivit illa behandlad då hon växte upp och hade ett djupt självförakt. Och ville bli sedd så. Så oerhört provocerande att ha en dotter som försöker se henne på ett annat sätt än det hon krampaktigt klamrade sig fast vid. Vilket otäckt barn som tittar med blick av beundran. Hon sökte inte beundran. Hon sökte förakt.

En ung man från Palestina berättar för mig att han flydde från Palestina till Egypten genom en tunnel. Jag får se bilder av tunneln och gummibåten som han sedan flydde i till Italien.

Han berättar att han inte har kunnat göra sin läxa eftersom hans mamma ligger på sjukhus. I Palestina. Jag förstår att han är orolig för henne och inte kan koncentrera sig. Jag frågar om hans mamma. Då tar han upp sin mobil och visar mig en video. En video som visar då han såg sin mamma sist, för fem år sedan. Vad jag får se är en explosion av kärlek. Modern och sonen, som då inte hade sett varandra sedan han flytt, omfamnar varandra, pussar på varandra och omfamnar varandra igen och igen. Jag har aldrig sett ett så kärleksfullt möte. Vi gråter tillsammans.

Jag reflekterar över mitt eget liv. Min mamma och pappa har aldrig välkomnat mig så kärleksfullt. Om ens alls. Jag blev inte ens bjuden hem till dem. De gånger jag besökte dem hade jag bjudit in mig själv. Mamma tog snarare ett steg tillbaka i hallen då jag klev in. Sedan var det forskande ögon som letade efter fel. Hon letade också efter fel hos mina barn, trots att de är löjligt välartade på alla sätt. Men som sagt. Hon klamrade sig fast vid sin invanda och nedärvda självsyn ända in i graven. Bitterheten hade all makt över henne.

Tack vare mina talanger och min företagsamhet insåg jag tidigt att det inte kan vara så, att bara för att jag blivit född av en mamma och pappa som var oförmögna att älska mig och välkomna mig till världen, ska jag skrumpna ihop och skylla på dem ända tills jag dör. Till vems glädje då?

Någon gång måste detta helvete brytas. Generationers oacceptabla beteenden gentemot sina barn. Visst – min mamma gjorde det bättre än hennes mamma. Min syster och jag fick ju näringsriktig kost, kläder, leksaker och aktiviteter.

Så det här med kärleken och att få finnas. Det blev min uppgift.

”Steer out of the orbit”. Att styra ut ur kretsloppet. Planeterna snurrar gärna på i kretsloppet. Det har ”alltid” varit så och det absolut enklaste är att åka med.

Att styra ut ur omloppsbanan kräver en enorm prestation. Mentalt, fysiskt, känslomässigt och spirituellt. Men jag visste att jag måste göra det. Jag måste rädda mina barn. Och deras barn. Om jag lyckas styra ut ur detta vanvett kommer beteendet att upphöra redan hos mina barn och vara bortglömt hos mina barn-barn. Väl värt besväret.

Och jag ville ju också ha ett bättre liv. Alternativet till att styra om planeterna var psykiskt lidande eller självmord.

I England byggde jag upp ett hem. Ett vackert hus på landet, med många rum och en sagolik trädgård. Det skulle bli familjehemmet jag aldrig hade. Dit skulle mina barn alltid vara välkomna. Och deras barn. Komma och gå som de ville. En trygg punkt. Jag och min man renoverade huset med stor möda för att få det hållbart i många år. Våra barn skulle inte behöva komma och renovera då vi blivit gamla. För det här var ett hus att bo i - livet ut!

Då mitt yngsta barn varit utflugen i två år insåg jag det då otänkbara – jag kunde inte vara kvar i detta äktenskap. Trots att vi arbetat bra tillsammans på många sätt, var det inte hälsosamt att fortsätta. Jag blev till slut tvungen att ge mig av.

Jag jämför mig med den syriske mannen med godisaffären. I tjugofem år satsade jag på hemmet och barnen. Jag skapade ett mycket vackert hem. Och gemenskapen. Tillhörigheten.

Det var ingen fysisk bomb som gjorde slut på mitt så kallade livsverk. Men ändå en bomb.

Enligt min vision var det högsta ett hus, ett familjehem. Där jag som mamma tar emot mina barn. Alltid. För så trodde jag att det skulle se ut. En familj har ett hus. Trygghet.

Här krävdes mod. Var målet själva huset eller var målet att kunna andas?

Jag bestämde mig för andningen.

Det var rätt val. Jag mår bättre och relationen till mina barn har blivit ännu bättre. Till och med sagolikt bra.

Men så klart, ibland har jag känt fruktansvärd sorg och förtvivlan över att tjugofem års intensivt arbete för hemmet och gemenskap inte blev som jag trodde. Jag gråter ibland floder av längtan efter mina barn eftersom vi inte kan ses så ofta på grund av att vi bor i olika länder. Och att jag inte kan vara den där mamman i det där huset.

Vi har alla våra sorger.

Vi har olika krig. Jag har haft ett inre krig. En del har yttre krig. En del har båda. Vi kan inte alltid avgöra vem som det är mest synd om. Men om vi LYSSNAR på varandras berättelser. Gråter med varandra. SER varandra och därmed skapar gemenskap där vi är - NU. Då kanske utsattheten och ensamheten inte gör så ont.

Kanske behöver vi inte göra det så fruktansvärt krångligt för oss under den relativt korta tid vi har här på jorden. Det kommer nog alltid att finnas flyktingar av olika orsaker. En del måste fly från sina länder. En del måste fly från sina föräldrar. Många av oss flyr från oss själva.

Orsakerna till att en del måste fly sina länder har mycket att göra med många års nedärvda konflikter. Att en del måste fly från sina föräldrar har ofta att göra med många års nedärvda beteenden. Att många flyr från sig själva har mycket att göra med båda.

Det finns inte en chans i världen att någon ska kunna reda ut hur det började. I stället ägnas tiden åt att skylla på varandra. I all oändlighet.

Så länge vi fortsätter att bete oss på det sättet, kan vi glömma chansen att uppnå ett förhållande på planeten jorden som vi kan vara stolta över.

Jag är inte naiv… Jo… lite förstås. Men det är jag stolt över. Det har tagit ett tag att komma hit. Jag påstår inte att mitt liv har varit smärtsammare än för den som upplevt krig eller något annat traumatiskt. Vad jag menar är att vi inte ska vara så rädda för varandra. Att det är oerhört viktigt att se och höra varandra oavsett vilken samhällsklass, land, kultur, religion eller uppväxt vi kommer ifrån. Vi kan inte mäta varandras sorger. Men vi kan samla på fina stunder. Hur trasiga vi än är.

Jag har undervisat i framför allt skådespeleri i över 35 år och ganska tidigt började jag utveckla metoden Drop-a-level. Metoden tränar upp förmågan att slappna av och att släppa våra nedärvda och invanda beteenden. Och smitta från andra, sådant som gärna eskalerar tills dess att vi inte kan se eller tänka klart.

Jag har tillämpat Drop-a-level med alla mina elever vilket nu har blivit rätt många under åren. Jag uppmanar alla att använda den dagligen och alla berättelser jag har fått höra bevisar vilken kraft den har. Själva tekniken är löjligt enkel. En vanlig kommentar hos mina elever är ”Varför har jag inte tänkt på det här” eller ”Tänk om jag hade fått lära mig det här för tio år sedan. Så mycket lidande det hade besparat mig.”

I all min undervisning tillämpar jag denna metod för att mina elever ska börja äga kunskapen – på riktigt. Och för att de ska kunna inspirera sina åhörare och sina medmänniskor.

Jag är som många andra bekymrad över problemen som växer i världen. Nu vill jag bidra med något som jag tror kan lugna ner hatet, rädslan, försvaret och skammen.

Därför lanserar vi nu kampanjen Drop-a-level där metoden erbjuds till alla individer, grupper och situationer.

Vårt mål är att år 2030 ska det finnas någon i varje land som utövat Drop-a-level.

Årtalet matchar FN:s Agenda 2030, året då vi ska ha uppnått de Globala Hållbarhetsmålen. Jag tänkte att det är en väldigt kort tid för sådana ambitiösa mål. Det här är vårt bidrag för att speeda upp processen.

So, join the movement!

Drop-a-level

Love Britt